dreamsbigdreams

Ja, vad finns det att säga? Vill vara anonym i denna bloggen så kommer inte att avslöja allt för mycket om mig.. Denna bloggen handlar framförallt om min vikt, min kropp & mina tankar runt det. Jag behöver få skriva av mig lite, känner att det finns så mycket inom mig men ingenstans att få ut det. Jag mår bara allmänt dåligt, vissa dagar är bättre än andra dock. Jag känner mig värdelös, hatar när saker och ting inte går som jag vill. Har pratat med en psykolog en gång och hon sa att jag hade ett otroligt stort kontrollbehöv över sådant som jag inte kunde få kontroll över, vilket ledde till att jag tog ut det på vikten. Jag vet inte vad jag tror om det, har inte tänkt på det så innan men nu vet jag inte, kan stämma till viss del liksom. Jag vill bara få bort känslan av att när någon tittar på mig så tänker den typ: fy fan vad hon ser ut, hon borde banta, sluta äta osv.. Varje gång jag äter så känner jag hur det jag ätit bildar hundra lager fett på kroppen, gud jag orkar inte. Just nu är jag i det stadiet där jag får ångest för precis allt, ibland även för vatten, försöker undvika det så gott som det går, men ändå så dricker jag det liksom för jag vet ju att jag inte kan bli fet av det, finns inga kcal i det. Jag vill inte hålla på såhär, vill bli frisk hur mkt som helst, men ändå så är det liksom en röst inom mig som säger att jag inte förtjänar att bli frisk, att äta och att vara lycklig, för jag är alldeles för fet för det. Den rösten vill jag bara ska hålla käften, låta mig vara fet och lycklig, eller lycklig och lycklig, jag skulle i allafall må bättre ifall jag kunde äta normalt, men den jävla rösten vinner alltid över mig. Och jag orkar inte kämpa emot den. För grejen är ju den att, jag är inte underviktig fan, jag väger just nu 53 kg till mina 168, och ja, jag har ingen rätt att känna mig sjuk för det ä jag alldeles för fet för, jag brukade väga 60kg förut och jag vill inte återgå till det, men samtidigt så saknar jag den tiden för jag var lycklig. Nu vill jag bara gå ner i vikt, det är det som gör mig lycklig. Att se hur mycket jag går ner och ner och ner.. Men det funkar ju inte, för det finns ju de dagar då min friska sida vinner över den sjuka, då jag ska äta "normalt". Det slutar i katastrof efter som att det slutar med att jag proppar i mig allt jag kommer åt, känner mig aldrig mätt när jag väl äter, och jag känner mig heller aldrig hungrig. Känner bara suget efter mat, allt är så jobbigt. Shit, mitt liv är värdelöst.

- Mycket text nu för att vara första inlägget, men i allafall, det ä